ledsamheten

kate bush - this woman´s work



ibland känns allt så oändligt, bottenlöst sorgligt. finns ingen mening med någonting tycks det. jag har så svårt att komma människor nära och detta bidrar till en ensamhetskänsla som bitvis är svår och hantera. det tycks mig som att det är en hinna mellan mig och resten av världen. en hinna som för mig är openetrerbar. jag har levt på detta vis hela mitt liv men ingen människa är en egen ö och jag är inte "happy" som nigel. när jag ser tillbaka på mitt liv är mina längsta perioder med jämt humör och harmoni förknippad med egenvald och väl odlad ensamhet. jag har rest själv och gjort mycket av sånt jag önskade att jag kunde göra med andra själv. de olyckligaste perioderna kopplar jag till mina försök till att ha nära förhållanden till andra människor. jag har stångat huvudet blodigt och den dagliga frustration över att inte komma i närheten av de jag ser att andra människor har i ett parförhållande dvs intimitet, närhet och ett samförstånd sprunget ur ocynisk tillgivenhet och naiv kärlek. jag tänker mig att dom har förmågan att tro på att någon kan älska dom såna som dom är. det är för mig en helt otänkbar tanke. därför låter jag ingen försöka. det är säkrast så. det började nog som en strategi men nuförtiden är jag oförmögen att ta fram "mitt riktiga jag" och visa för någon som står mig nära. jag vet inte vilket det är. kanske har jag inte någon kärna längre. som en lök eller rysk docka fast utan något i mitten. det är sorgligt och jag känner ingen lösning till mitt problem. tål att tänkas på.