oreo

deppigaste dagen ever. på tio år minst. helt grå med regn därtill. halsen gör ont och febern hettar i ansiktet. barnen är hostiga men pigga. helt uttråkade av att vara hemma. waira grinade över att hon inte fick gå till stadsparken. snälla snälla låt morgondagen bli bättre.

drömmen

inatt drömde jag en ovanlig dröm. ovanlig för mig iaf.
det var en sådan dröm där man är vaken. alltså jag drömde att jag vaknade och allt var precis som i verkligheten. förtydligande: jag trodde att jag hade vaknat. waira låg bredvid i sängen precis som på riktigt. så helt plötsligt lyftes jag ur sängen och föll ner på golvet. inte särskilt snabbt men ändå. jag var rädd för jag visste ju inte vad som skulle hända. det kändes obehagligt att inte ha kontroll. så nästan direkt efter fallet började jag sväva. jag svävade en bit ovanför golvet en kort stund för att sen helt enkelt följa samma bana som jag kom och hamnade åter i sängen. sen vaknade jag på riktigt. märkligt.

otur

av allt som kunde hända just nu är nog sömnlöshet det sista jag behöver. jag var helt utmattad innan och med nattens två timmar av orolig sömn kommer jag inte långt. dagen måste utföras ändå. inget får saknas. jag måste övervinna kroppens behov av att falla ihop och sova länge länge. jag har många timmar kvar att vara vaken.

FUGAZI-I`M SO TIRED

paus

jag tar en paus nu. från mig själv alltså. jag vinkar hej då till en sorglig figur. en tjej som inte blev arg, som stod med en påse äpplen i att krampaktigt grepp och tänkte på äppelpajrecept. hej då äppeltjej.
som många gånger förr antar jag nu en ny form. ömsar skinn och går vidare. när jag är stark, frisk och glad igen ska jag återvända och hämta upp äppeltjejen. trösta henne och allt blir bra.

nog om äpplen.

barnen var misstänkt trötta idag när jag hämtade. inte arga men lite ledsna. inte så glada som vanligt. waira är magsjuk och amaya hängig med lindriga magproblem. stackars dom. hoppas det är bättre imorgon så att vi som planerat kan vara med på musiklek på stadsbiblioteket.

mot väggen

jag älskar den filmen. definitivt på plats 10. en så kallad diaspora film. älskar "franska nya vågen" inslagen (se klipp) älskar castingen. älskar hur människors oerhörda komplexitet emfaseras. det är ingen nidbild av turkar som målas upp, eller turkar i tyskland, eller invandrare heller för den delen. jag älskar båda huvudkaraktärerna förbehållslöst. cahit och sibel.
pontus tycker att jag pratar för mycket statistik och tar upp saker jag googlat i alltför stor utsträckning. jag förstår nog vad han menar men är inte redo att sluta riktigt ännu.
sibel heter egentligen sibel kekilli och är för mig och många andra känd från pornografin. hon castades inte som något pr trick utan det var helt enkelt inte så många turkiska kvinnor som kunde tänka sig att utför de explicita scener som krävdes för rollen. sibel fick rollen och vann med rätta minst en guldbjörn för insatsen. båda är extremt snygga. här kommer ett klipp:

ugglerier

som jag har gnällt och klagat på barnens (mest wairas) mystiska sovstil. så somnar alla i lagom tid. runt nio sådär. har varit dödens trött hela dagen. så kan jag inte sova. helt värdelöst. tänkte att lite glass kanske kan hjälpa. knappast säger jag bara.
här kommer en bild på waira som inte har något med något att göra. varsågoda:
fast hon är hemskt gullig om ni frågar mig!

pälsen mins

en period i mitt liv var min värsta mardröm att få med mig "fel" kläder på festival, eller att glömma något viktigt. jag började sova oroligt och drömma om detta redan i mars (festival säsongen börjar i juni). vädret gav mig också ångest. man vill ju ha sol på festival. inte regn och lera. jag mins speciellt en mardröm jag hade. det var att jag på något sätt missat att packa och fick göra en snabbpackning. jag hittade inte mina converseskor så jag fick ta clarks. vaknade kallsvettig. clarks på festival, så fel!