min profil

av alla mina komplex är nog profilen den allra svåraste. eller har varit iaf. så finns det värre saker men eftersom dom ännu inte går att föra fram i ljuset får dom stanna i det fördolda ett tag till.
den dagen då jag för första gången såg min profil var en mörk dag. jag svor ett löfte om att lägga ner all den energi och tid som krävdes för att bespara resten av mänskligheten den hiskliga synen. omedelbart såg jag till att få den lugg som senare blev mitt signum. jag har haft den sen sex års ålder om jag inte missminner mig. jag blev också noga med att aldrig stå så att andra kunde få se mig i profil. att mitt utseende var olikt andras var redan ett bekymmer för mig och jag tyckte att det blev så himla tydligt just i profilen. den stod ut mest liksom. det hjälpte naturligtvis inte att jag fick höra saker om att jag hade klassisk indianprofil. på bilden i ettan på gymnasiet tog man mitt ansikte som exempel på hur man inte skulle rita. jag har nämligen fel proportioner. dom är fel och hör sen. min panna är för låg och näsroten sitter för högt upp. det kan man tydligt se.
jag blev besatt av profiler. kopplade ihop en västerländsk profil med framgång och lycka. min egen med kolonialism och begränsad frihet.
fy sånt besvär jag har haft. fortfarande har. men sen ett halvår har jag inte längre lugg. trots att alla utom min pojkvän tycker att jag borde skaffa tillbaks den envisas jag med att vara utan. jag vet egentligen inte varför. eller jo. jag trivs. och så har jag haft luggen så himla länge. jag dör inte längre om någon ser min profil. den har förvandlats till ett vanligt komplex. skönt det.
håll ögonen öppna för risken är stor att jag går igenom flera av min eländiga kropps fel och brister.